Krönika. Moa Svan.

2017-07-17 18:00

Det är dags för en t-shirt med Nilla Fischers feja

Nu när tjejer kommer att bli fotbollshjältar i ännu högre utsträckning har Moa Svan en önskan: ”Låt det inte bli lika trist som när killarna blir fotbollstjärnor.”

EM har börjat och de snygga matchtröjorna som riktiga landslaget har på sig är redan slut i butikerna. Den som letar skulle kunna hitta något exemplar någonstans, men i stort sett är alla butiker rensade och det kommer inte in nya.

Vill man ha något gult och grällt sportigt så kan man köpa en klassisk barntröja med nummer 10 och texten Ibrahimovic på någon torgmarknad eller slå till på U21-rean. Adidas och Intersport rear ut deras matchtröja och försöker få oss att hålla till godo. Men originalet, den som alla vill ha, är slut.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Jag minns när Cheap Monday kom till Göteborg. Vi åkte in från Kungsbacka med pendeln efter skolan för att köpa de billiga snygga jeansen. Man skulle skynda sig. De kunde ta slut. Efterfrågan var enorm. I dag finns det butiker överallt. De tar inte slut.

Med Cheap Monday-jeansen fanns en vilja att lyckas. De ville nå ut med sina nya, billiga trendbyxor. Men Intersport och Adidas, verkar inte riktigt bry sig. Fotbollsförbundet verkar inte heller bry sig.

Det är lätt att misstänka att det rör sig om ännu ett fall av manlig ignorans i stil med logiken: ”Ja jag vill inte ha den på mig, då vill väl ingen annan det heller”.

Det är som om de lever i en annan tidsålder. Fotbollen står fast vid sina konservativa värden. Det syns i designen av kläderna. Fotbollströjans utseende har inte förändrats särskilt mycket över tid. Och det har inte heller svenska fotbollsförbundets självbild gjort.

De ser fortfarande på herrlandslaget som den ekonomiska motorn i förbundet, trots att laget inte tagit någon medalj sedan 1994. I de stora mästerskapen är det det riktiga landslaget som håller liv i stjärnglansen, för i herrfotbollens mästerskap är det de utländska lagen som håller sporten levande.

Så hur länge kan herrfotbollen leva på att svenskar hejar på Island eller ett ungdomslag? Troligen inte så länge.

Men jag har en önskan i det här maktskiftet som håller på att ske. För tro mig, det kommer. Nu när tjejer kommer att bli fotbollshjältar i ännu högre utsträckning och det riktiga landslaget kommer att fortsätta öka i popularitet, då har jag en önskan. Låt det inte bli så trist som när killarna blir fotbollstjärnor.

Det finns några saker som varit lovande. Under fotbollsgalan förra året, fick man Laleh att sjunga just för dem. Något som känns som ett brott mot sportens egna fäbless för distade gitarrer eller hetsig elektronisk musik.

När man ska se herrlandslaget spela vill de gärna att det ska kännas som om Bono ska kliva upp på scen eller att Swedish House Mafia gör en comeback. När killarna ska göra kultur av sin sport blir det lätt vidrigt och svulstigt.

En annan grej som jag verkligen tycker om har att göra med just utvecklingen av matchtröjorna. De som släpptes i våras från det riktiga landslaget var av ett nytt format. De hade citat från kända artister och kulturpersonligheter på ryggen. Det tycker jag är ett ballt grepp. Det provocerar alla. Till och med feminister. Då har man verkligen lyckats skapa något nytt och gränsöverskridande.

Jag är inte något överdrivet stort fan av att göra konsumtion av allting. Fotboll är en sport som ska upplevas och spelas. Den drivs av föreningar över hela landet. Det är rätt dumt att tro att några elitlag utgör grundpelaren för svensk fotboll. Det gör de inte, de är en rolig fjäder i hatten. Men det är ett nöje jag vill ha kvar.

Det viktigaste är att vi ser elitfotbollen för vad den är. Den är mer populärkultur än sport. Ser man den som populärkultur blir det också enklare att förstå den. Och då är fans och merchandise en rimlig del av kulturen. Potentialen som modeskapare är lättare att förstå.

Jag tycker det är surt att Adidas och Intersport inte säljer den tröja de har tagit fram åt det riktiga landslaget nu inför EM. Att de låter den ta slut och inte fyller på. Men framförallt är jag trött på den interna maktkamp som den är ett resultat av. Gubbsen vill bevisa att de är lönsamma och nödvändiga in i det längsta. Och det gör det omöjligt för dem att fullt ut satsa på kvinnors framgång.

Tröjan i sig har ett symbolvärde. Det betyder mycket för många att kunna köpa den. Men det ska inte stanna där. Jag vill ha t-shirt på H&M med Nilla Fischers fejs på eller muggar med lagets logga på Åhléns. Jag vill se en träningsbyxa från landslaget som Little Jinder vill ha på sig på scen. För det är där tillhörigheten ligger.

Mellan en musiker som producerar musik och tar kontrollen över själva skapandet och en elit­idrottare som arbetar med att skapa en helt ny yrkeskategori för kvinnor som inte ens fanns för något decennium sedan. Josefine Jinder och Lotta Schelin. Det är mina förebilder. Inte Zlatan och Schelin. För mig hör de inte ihop särskilt mycket.

Plus & minus

Plus: Aftonbladets reportage om spelarhotellet i Holland där det visar sig att målvakten Hedvig Lindahl – surprise surprise – gillar lugn och ro och Nilla Fischer älskar kanelbullar.

Minus: Leksaksbutikerna BR och Toys r us som inte säljer samlarbilder till EM utan har valt att sälja bilderna från killarnas EM i Frankrike 2016.