Debatt. .

2017-06-28 04:00
”Av ’snällism” hävdade vissa pedagoger och politiker att skolan varken skulle ha läxor, prov eller betyg, därför att dessa svaga elever skulle kunna känna sig ’stigmatiserade’ av ett fokus på studieresultat”, skriver debattören. Bild: FREDRIK SANDBERG/TT
”Av ’snällism” hävdade vissa pedagoger och politiker att skolan varken skulle ha läxor, prov eller betyg, därför att dessa svaga elever skulle kunna känna sig ’stigmatiserade’ av ett fokus på studieresultat”, skriver debattören.

Hur ska vi få världens bästa skola?

Nu börjar en ny debattserie om svenska skolan. Vilka är utmaningarna? Hur löser vi problemen? Först ut är professor Inger Enkvist. 

För personer utanför skolans värld kan det vara svårt att förstå varför skolan inte fungerar som förr trots höga investeringar. Vi hade ju en acceptabel skola och varför är det inte längre så?

Det sägs sällan att i den nya pedagogik som växte fram från 1960-talets skedde en förändring i synen på inlärning. I samband med att politiker och pedagoger ville demokratisera skolan kom de att se med misstänksamhet på elevers målinriktade ansträngning, vilket var själva centrum i den tidigare skolverksamheten. 


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Tidigare tryckte skolan på att eleverna skulle ha ”studieteknik” och skulle sätta upp mål för sig. Man arbetade med skrivningar och examina, och då visste elever att ett visst datum skulle de svara för ett visst innehåll.

Det gällde för eleverna att lägga upp inlärningen så att de behärskade innehållet, när den förutbestämda dagen kom. Att sätta upp mål för sig, arbeta för att nå målet, mäta sin framgång och sedan sätta upp ett nytt mål för sig är en av med mest kända psykologiska mekanismer som finns. 

Metoden fungerar för att lära sig spela ett instrument, förbättra sig i idrott, sluta röka eller nå studieresultat.

Ivrarna för demokrati i skolan var emellertid misstänksamma mot skrivningar och betyg, förmodligen eftersom de var rädda att inte alla skulle nå målen eller nå målen lika bra. När grundskolan infördes 1962, bestämdes det att den skulle vara examensfri och inte ha bestämda mål, och några år därefter avskaffades dessutom studentexamen. I läroplanen för grundskolan 1962 var det viktiga begreppet ”individualisering inom klassens ram”, det vill säga alla elever tänktes inte göra samma sak men ändå gå i samma klass. 

Man byggde inte längre på den tidigare idén att en elev måste ha lärt in vissa kunskaper och färdigheter för att kunna fortsätta i nästa högre årskurs. I nästa läroplan för grundskolan från 1969 framhölls det ännu starkare att arbetsformerna var det centrala och att det var lärarnas ansvar att föreslå sådana arbetsformer att eleverna motiverades.

Sverige lämnade modellen att eleverna skulle träna sig att sätta upp mål och gick över till synsättet att det var lärarnas fel om eleverna inte kände sig motiverade i skolarbetet. Samtidigt avskaffades symboliskt nog betyg i uppförande och ordning. 

Något lite senare avskaffades betygen i låg- och mellanstadiet, och sedan också i årskurs 7. Detta skulle minska ”betygshetsen” och däri-genom ge en ännu mer central plats åt arbetsformer i stället för inlärning. Varför skulle elever i svensk grundskola studera hårt och målmedvetet om systematiska kunskaper aldrig vare sig efterfrågades eller belönades i skolan?

Kunskaper var inte det viktiga utan jämlikheten, något som man kan avläsa exempelvis i den proposition om SIA, Lagen om skolans inre arbete, som skolminister Lena Hjelm-Wallén lade fram 1976. Den lagen gick ännu längre än tidigare i bestämmelser om att alla elever i viss ålder skulle studera i samma klassrum oavsett förkunskaper och studieförmåga.

Elever med problem skulle nämligen få ”samordnad specialundervisning”, varmed menades att de tänktes få extrahjälp av en speciallärare som skulle komma in i klassen, fast det aldrig har funnits en speciallärare per klass. Snarare ledde förändringarna till att det i alla klasser kom att finnas elever med betydligt svagare kunskaper än de övriga ofta kombinerat med andra problem. 

Av ”snällism” hävdade vissa pedagoger och politiker att skolan varken skulle ha läxor, prov eller betyg, därför att dessa svaga elever skulle kunna känna sig ”stigmatiserade” av ett fokus på studieresultat.

Stor studieansträngning framstår sedan denna tid snarast som något konstigt. Likaså har det setts som ”odemokratiskt” om föräldrar hjälper sina barn att lära sig det som de inte får lära sig i en skola inriktad på arbetsformer och samvaro. 

När vi nu samtidigt har fått uppförandeproblem och svaga studieresultat är detta en följd av de förändringar vi själva infört i vår skola sedan ett halvt sekel. Efter de Björklundska reformerna finns nu en ny läroplan men kraven där är för höga för vissa elever och för låga för andra, och vi har numera problem med elevgrupper på gymnasienivå som varken har kunskaper eller studievana. 

Ungdomar som har nått 16 års ålder utan att ha lärt sig metoden att sätta upp mål och nå dem och utan att ha skaffat sig rejäla förkunskaper i teoretiska ämnen lockas inte av målmedveten studieansträngning även om de skulle kunna klara av den. Kanske tiden har blivit mogen för att se över principerna för den grundskola som inrättades 1962. 

Svenska skolan

- Under sommaren kommer Dagens ETC att presentera ett antal teman på debattsidan. Tanken är att lyfta viktiga frågor, utan tvång på snärtiga utspel. Här handlar det om visioner, längre perspektiv och reflektion.

- Ett tema blir skolan. Vad är målsättningen? Vilka är utmaningarna? Hur ska Sverige få världens bästa skola?

Inger Enkvist 
Professor emerita i spanska och författare till ”Svenska skolreformer 1962–1985 och personerna bakom dem” (2016).